Jag har bestämt mig för att lägga ut en av de få novellerna jag har skrivit här också även om det egentligen är en blogg för dikter. Hoppas ni gillar den i alla fall.
Oväntat besök
Sally gick genom skogen. Hon var tvungen att fly från sina egna tankar. Hon ville bara vara ensam och försöka reda ut det här. Hon var inte galen, det visste hon. Hon var ju bara en vanlig tonårstjej. En i mängden liksom.
Hon satt på sitt rum och pluggade. De skulle ha matteprov imorgon. Hela tiden hade Sally en känsla av att vara iakttagen, men när hon tittade bakåt såg hon inget. Sally vände ner huvudet mot boken igen. Då hör hon fönstret öppnas. Snabbt reser hon sig upp och vänder sig om. Hon ser handtaget vridas ner. Rädd trycker hon sig mot dörren. Fönstret glider långsamt och gnisslande upp. Vad tusan är det här? Fönstret kan ju inte bara öppnas av sig själv. Sådant här händer inte på riktigt. Det händer ju bara i skräckfilmer och inuti galna människor och så. Inte för henne. En helt vanlig tjej med en vanlig familj som bor i ett vanligt hus bredvid sina vanliga grannar.
Fönstret står helt på vid gavel nu. En ström av luft åker in i rummet. Sally hoppar upp på sängen. Den lilla luftströmmen åkte nu vidare mot dörren. Dörrhandtaget vrids neråt och öppnas men stängs sedan igen, nästan direkt. Luftströmmen blir bara mer och mer kompakt. Till slut har luftströmmen bildat en flicka i hennes egen ålder. Men hon ser inte riktigt ut som andra flickor. Hon är liksom genomskinnlig. Nu har jag garanterat blivit galen, tänkte Sally. Hon kan ju inte vara. Hon kan ju inte vara ett spöke. Flickan ler mot Sally. ”Hej, jag heter Vendela. Vad heter du? Nej, vänta du behöver inte svara. Jag vet redan vad du heter.” Flickan närmar sig sängen där Sally fortfarande står tryckt mot väggen. ”Varför gör du sådär för?”, frågade Vendela. ”Jag fattar inte varför alla blir så rädda varje gång jag kommer? De bara springer sin väg. Men, det borde ju inte du göra i alla fall.” Meningen var lite underlig då Sally fortfarande stod upptryckt mot väggen och förmodligen hade hon för länge sen sprungit iväg om hon inte hade varit helt paralyserad.
Vendela satte sig på stolen vid skrivbordet där Sally nyss hade suttit och pluggat matte. Vendela tittade ner i boken. ”Går du i skolan. Vad kul. Det har jag också alltid velat göra, men på min tid fick bara pojkar gå i skolan.” Hon vände sig om mot Sally. Varför står du där för? Jag tycker du är lite konstig.” Flickan gick bort och satte sig på sängen. Om hon hade varit en människa och inte ett spöke, eller zombie eller vad tusan hon nu är. Om hon hade varit en riktig människa hade Sally gissat att flickan var sådär tio år. När Vendela närmade sig släppte Sallys paralysering. Skrikande sprang hon ner från sängen och bort mot dörren. Innan hon hann öppna den så ställde flickan sig framför dörren.
”Vart ska du? Jag vill att du ska stanna här med mig. Stanna här och lek med mig.”, sa Vendela. Sally försökte fösa bort henne med handen. Men flickan var alldeles för stark. Sally kunde inte rubba henne. ”Vad gör du nu då?”, sa Sally. Ledset men samtidigt lite nyfiket. ”Gillar inte du att leka?” Hon gick fram och tillbaka framför dörren. Efter en stund gick hon fram till mig. Hon la handen på Sallys arm. Flickan var lika kall som is. Lika hård också. ”Vem fan är du och vad gör du här?”, skrek hon till den lilla flickan. Som genast kröp ihop av rädsla precis som en mänsklig flicka skulle gjort. Men bara för ett ögonblick. Sen sträckte flickan på ryggen och sa: ”Jag heter Vendela Ylva Juliter. Dotter till Greger och Julia Juliter. Jag föddes år 1867 men fick aldrig uppleva min egen tioårsdag.” Juliter. Sally hette också Juliter. Kunde flickan vara släkt med henne själv.
”Du, Vendela. Är du typ min mormors mormors mor eller något. Var det därför du inte tyckte att jag borde bli rädd. ”Vendela sätter sig på golvet med benen i kors. ”Är du dum eller? Jag berättade nyss att jag dog på min tioårsdag. Hur skulle jag kunna vara din mormors mormors mor? Självklart är jag din farfars farfars farmors syster och ja, det var därför jag inte tyckte att du borde vara rädd. Man brukar inte vara rädd för sina släktingar. Jag har bevakat Evangelines ättlingar i nästan 140 år nu. Vissa har kunnat se mig. Men du är den första som inte sprungit iväg vid första anblicken av mig.” Sally satte sig ner bredvid flickan och laddade för att våga ställa frågan som hängde i luften. ”Vendela. Jag vet inte om det anses oartigt att fråga. Jag umgås inte så ofta med döda människor. Men i alla fall, hur dog du egentligen?” Vendela reste sig snabbt. Gick ett varv runt rummet med håret hängande för ansiktet som en gardin. När hon drog bort håret och började prata såg hon plötsligt gammal ut. Inte alls som den lekfulla lilla flickan som undrat varför Sally inte velat leka med henne. ”Min familj drabbades hårt av tuberkolosen.” Sally förstod att det var otrevligt med fler frågor och blev tyst. Men hon hade ändå en till fråga som hon var tvungen att ställa. ”Vendela, finns du på riktigt?” I samma stund som jag sa det började hon lösas upp och luftströmmen flög ut genom fönstret.
Sally är i skogen nu. Går vant de gamla spåren. Efter en stund hör hon en människa bakom sig. När hon vänder sig om ser hon Vendela här. ”Hej, släkting.”, säger hon och går av lite från spåren. Sally följer efter. Den här gången tänker hon inte låta flickan komma undan. Till slut stannar Vendela och vänder sig om. När hon vänder sig om ser hon helt annorlunda ut. Hon har blivit mycket mer kompakt och hennes ögon är svarta av hat. Snabbt är Sally fastbunden vid ett träd och har försetts med munkavel. ”Du ville inte leka med mig. Du ville inte ha mig där. Det ville ingen av de andra barnen heller. Men nu har de fått betala, precis som du ska få. Inte ens min egen systerson Helmer ville leka med mig. Jag lyckades aldrig döda honom men det är ju inte helt fel att äntligen efter 140 år få ge igen och döda hans ättling. Du, Sally Juliter. Ingen kommer ju ändå sakna dig förutom dina föräldrar. Du har ju inga vänner. Ingen vill leka med dig heller.”
Hon har nu efter en massa försök fått av sig munkaveln. Sally gråter och Vendela ser det och verkar njuta av det. ”Hur ska du döda mig, du är ju själv död?”, sa Sally. Vendela ler lömskt. ”Jag har inte sagt att jag är död.” ”Men det där om att du aldrig fick uppleva din tioårsdag och att din familj drabbades hårt av tuberkolosen.”
”Min familj drabbades hårt av tuberkolosen. Mina föräldrar dog. Min bror dog, och Evangeline dog. Den enda som inte dog var Helmut och jag fick inte uppleva min tioårsdag eftersom en man förde bort mig några dagar innan och gjorde mig till det jag är idag.” Frågan hänger i luften och Sally känner inget behov av att uttala den. Att försöka komma loss är inte heller något hon tänker försöka. Repen sitter alldeles för hårt. ”Jag är en vampyr Sally Juliter, ättling till Helmut. Jag är en vampyr om du vet vad det är.” Det visste jag allt för väl. Så kom det sig att mitt sista minne blev att en liten flicka kastade sig mot min hals. ”För Evangeline, den enda som någonsin ville leka med mig.” Sally känner det hårda bettet.
”Förlåt alla mina synder och gör livet på jorden bättre.”, Det blev hennes sista tanke.
