Novell - Ett Hatbrott

Ett hatbrott

Jag har alltid älskat min lillasyster. Hon har alltid betytt allt för mig. Därför är det inte så konstigt att jag blev så ledsen när hon dog.

Jag kan fortfarande komma ihåg hur hon såg ut, min lillasyster. Som liten, några dagar innan hon dog och självklart när hon låg blodig på marken.

Min lillasyster hade illrött lysande hår och stora gröna ögon. Hon hade en liten näsa och kinderna fulla med fräknar. Några månader innan hennes liv så plötsligt tog slut lyckades hon övertala mamma och pappa att få pierca sig i näsan och bara några dagar senare klippte hon av sig håret så det blev superkort. Min lillasyster, familjens lilla rebell. Hon älskade att leka med färger och stilar, man visste aldrig hur hon skulle se ut nästa gång man träffade henne. Men hon ville aldrig färga håret. Hon älskade det så mycket. Hon älskade allt och alla. Min lillasyster älskade livet.

Min lillasyster skrattade ofta. Hon sjöng och dansade. Hon ville alltid leka och aldrig någonsin gå och lägga sig. Det fanns alldeles för mycket att upptäcka.

Den dagen kommer jag aldrig glömma, den dagen hon dog.

Det var en helt vanlig lördag i början av november. Jag var på väg mot bussen efter en kväll hemma hos en kompis. Det hade blivit mörkt men den första snön som föll igår lyste upp staden rejält. Jag gick genom en mörk gränd. Butikerna hade stängt och låst så gatan var helt öde. Jag kunde inte låta bli att känna mig lite rädd. Men jag visste inte hur rätt jag skulle få.

När jag plötsligt hörde en äldre dam skrika började jag springa för att hjälpa henne. Det var halt och jag trillade många gånger under min raska framfart längs stan. Marken var kall och hård och jag kände smaken av grus i munnen.

Men jag kunde inte ge upp skriket hade varit öronbedövande och följt av flera andra människor som också skrek. När jag svängde runt ett hörn såg jag flera människor som stod och tittade på något och jag sprang fram.

En man i 40årsåldern vände sig om när jag kom springande.
”Jag hörde ett skrik.”, fick jag andfått fram.
”Jag hörde också det, det var hon som skrek.”, sa han och pekade på en äldre dam som satt borta på en bänk med en kille i min egen ålder bredvid.
”Är hon skadad?”
”Nej, bara chockad.”
”Varför det”
Han tittade åt sidan och jag följde hans blick. Jag skrek till. Där på marken låg det två flickor i tonåren. De var helt blodiga och deras huvuden var avslitna. Deras kläder var i slamsor och på marken framför har någon skrivit Jävla Flata med röd färg, blod insåg jag och kved till.

Jag tog några steg närmre och tänkte att detta måste vara det i särklass värsta jag sett. Men det blir värre, min vän. Mycket värre.

Skrämt böjde jag mig fram och det är då jag får syn på dem. De avslitna huvudena som låg bredvid. Det är min lillasyster. Min lillasyster ligger där med avslitet huvud och blodig kropp. Jag skrek ut högt och en kvinna i 35årsåldern rusade fram till mig. Knäna vek sig och hon fångade upp mig. Jag skrek högt. Jag kan inte komma ihåg vad jag skrek och jag har absolut ingen uppfattning om hur länge. När jag såg polis och ambulans komma kämpade jag mig loss. Jag la mig över min lillasyster och grät och skrek. Eftersom jag har min lillasysters blod över hela mig och skriker som en stucken gris tror ambulanssjukvårdarna först att det är jag som är skadad. Sen får de syn på huvudena och jag hör hur en av dem ger ifrån sig ett lätt kvidande. En annan springer fort fram till mig.
”Hej. Jag heter Marianne och är sjuksköterska. Hur mår du? Är du okej?”, säger hon
Eftersom jag inte svarar vänder hon sig om till någon av de andra.
Kvinnan som tröstade mig går fram och sätter sig också på huk bredvid mig.
”Jag tror hon känner henne. Först när hon kom hit så var hon ganska lugn. Det var när hon fick syn på huvudena som hon skrek till och föll ihop.”
”Jag förstår.”
Fyra poliser går mot oss. Två av dem följer med kvinnan bort till de andra. Ambulanssjukvårdaren börjar prata med mig igen.
”Känner du henne, vännen?”
Polisen undersöker flickan bredvid. Efter en stund kommer poliserna bort till mig. Kvinnan från ambulansen har då försökt prata med mig under en lång tid men jag bara gråter och skriker. Jag vägrar lämna henne. Jag ligger tvärsöver henne och försöker skydda min lilla lillasyster.
Den ena av poliserna kommer fram till mig.
”Hej på dig. Du jag förstår om du inte vill lämna henne men vi måste undersöka henne.”, säger hon. Jag ligger kvar.
Hon vänder sig mot den andra polisen.
”Vi måste nog lyfta bort henne. Även fast det är hemskt mot henne så måste vi ju spärra av området. ”

Jag skriker och sparkar när de lyfter. Jag har över huvud taget inte en tanke på att jag kan skada poliserna. Jag vill bara tillbaka till min lillasyster. De sätter mig en bit bort tillsammans med ambulanspersonalen och jag får en filt över mig. Jag gråter fortfarande men skriket dog ut. Det finns inte kraft i rösten längre. Jag lyckades i alla fall haspla ur mig att hon var min lillasyster och efter en stund är det allt jag säger.
”Vad heter du?”, frågar en av ambulanssjukvårdarna.
”Min lillasyster, min stackars lilla lillasyster.”
”Kan du ge oss ett nummer till någon vi kan ringa?”, frågar en annan.
”Min lillasyster. Min lillasyster. Min lillasyster!”
Vid det laget har poliserna fått fram min lillasysters plånbok och håller på att leta fram addressen till vår mamma. Jag hör hennes namn och drabbas av behovet att ha någon hos mig.
”Mamma! Mamma kom hit.”, snörvlar jag.
En av poliserna kommer då fram och kramar om mig. Vi sitter där länge.

”Det var dagen min lillasyster dog. Hon hette Mimmi och var 16 år. Där och då upptäckte jag bara min lillasyster men senare förstod jag att flickan bredvid henne var Paulina, min lillasysters flickvän. Paulina var 15 år. Det här var två unga flickor som dog p.g.a. deras kärlek till varandra. Därför har jag startat Mimmi och Paulinas stiftelse, för hjälp och beskydd till hbt-personer som utsatts för våld p.g.a. deras läggning. Därför vill jag att ni hjälper oss att hindra att det här händer andra. Jag heter Lilly Nilsson tack för att ni har lyssnat.”

När jag går ner från talarstolen börjar folk röra på sig. Det är exakt tre år sen den där dagen. Ungefär en gång i månaden reser jag runt i landet och håller förläsningar på universitet och dyklikt. Det är för henne, för Paulina. Men mest av allt för min lillasyster.

Lämna Mig Inte!

Kan du förstå den känslan,
Den känslan av att aldrig hitta hem

Kan du förstå den paniken,
Den paniken över att alltid sitta bredvid.

Att se människor försvinna, och bara vara tvungen att låta dem gå.
Att se dig i raseri över något jag inte vet jag gjort.

Att vara rädd för att falla, vara rädd för att bli ensam kvar.
Vara rädd för att du ska lämna mig, sittandes här.

Vara rädd för faror för att allt ska ramla sönder, vara rädd för att inte få kärlek om jag inte blir en klon. Vara rädd för att du ska lämna mig, sittandes här.

Kan du förstå den känslan? Att vara rädd för att bli lämnad? Vara rädd för att bli ensam kvar.

Kan du förstå den rädslan över att lämnas ensam kvar.

Hopp

Kan jag få lämna världen bakom mig.
Se på den med nya ögon.
Kan jag få vända ansiktet mot ljuset.
Eller är jag dömd till evigt mörker.

Trasdockan

Han tog hennes hand och började springa.
Som en trasdocka hängde hon efter.
Alltid efter.
Alltid som ett påhäng efter någon starkare.
Hon är alltid trasdockan.
Vad skulle hända om hon ville bli en människa?
Hon som alltid släpats efter.

Hat

Deras ögon är fyllda med hat.
De hatar mig!
Hur kan man hata någon man inte känner.
Deras dagar är eb ständig kamp,
att få mig skadad,
få mig dödad.
De vill förstöra mitt liv.
En känsla av hat väller upp innuti mig.
Hur kan de göra så här?

Tänk...

Tänk att få hålla din hand.
Känna värmen pulsera.
Tänk att få möta din blick.
En stund av ömsesidig kärlek.
Tänk att få se dig kolla in mig.
Känna mig vacker.
Tänk att få möta dina läppar.
Så nära mina.
Tänk att få känna din tunga.
Långsamt kittla min.
Tänk att få känna dina starka armar.
Omfamna mig mjukt.
Tänk att få bli älskad av dig.
För jag älskar dig.

Novell

Jag har bestämt mig för att lägga ut en av de få novellerna jag har skrivit här också även om det egentligen är en blogg för dikter. Hoppas ni gillar den i alla fall.

Oväntat besök
Sally gick genom skogen. Hon var tvungen att fly från sina egna tankar. Hon ville bara vara ensam och försöka reda ut det här. Hon var inte galen, det visste hon. Hon var ju bara en vanlig tonårstjej. En i mängden liksom.
Hon satt på sitt rum och pluggade. De skulle ha matteprov imorgon. Hela tiden hade Sally en känsla av att vara iakttagen, men när hon tittade bakåt såg hon inget. Sally vände ner huvudet mot boken igen. Då hör hon fönstret öppnas. Snabbt reser hon sig upp och vänder sig om. Hon ser handtaget vridas ner. Rädd trycker hon sig mot dörren. Fönstret glider långsamt och gnisslande upp. Vad tusan är det här? Fönstret kan ju inte bara öppnas av sig själv. Sådant här händer inte på riktigt. Det händer ju bara i skräckfilmer och inuti galna människor och så. Inte för henne. En helt vanlig tjej med en vanlig familj som bor i ett vanligt hus bredvid sina vanliga grannar.
Fönstret står helt på vid gavel nu. En ström av luft åker in i rummet. Sally hoppar upp på sängen. Den lilla luftströmmen åkte nu vidare mot dörren. Dörrhandtaget vrids neråt och öppnas men stängs sedan igen, nästan direkt. Luftströmmen blir bara mer och mer kompakt. Till slut har luftströmmen bildat en flicka i hennes egen ålder. Men hon ser inte riktigt ut som andra flickor. Hon är liksom genomskinnlig. Nu har jag garanterat blivit galen, tänkte Sally. Hon kan ju inte vara. Hon kan ju inte vara ett spöke. Flickan ler mot Sally. ”Hej, jag heter Vendela. Vad heter du? Nej, vänta du behöver inte svara. Jag vet redan vad du heter.” Flickan närmar sig sängen där Sally fortfarande står tryckt mot väggen. ”Varför gör du sådär för?”, frågade Vendela. ”Jag fattar inte varför alla blir så rädda varje gång jag kommer? De bara springer sin väg. Men, det borde ju inte du göra i alla fall.” Meningen var lite underlig då Sally fortfarande stod upptryckt mot väggen och förmodligen hade hon för länge sen sprungit iväg om hon inte hade varit helt paralyserad.
Vendela satte sig på stolen vid skrivbordet där Sally nyss hade suttit och pluggat matte. Vendela tittade ner i boken. ”Går du i skolan. Vad kul. Det har jag också alltid velat göra, men på min tid fick bara pojkar gå i skolan.” Hon vände sig om mot Sally. Varför står du där för? Jag tycker du är lite konstig.” Flickan gick bort och satte sig på sängen. Om hon hade varit en människa och inte ett spöke, eller zombie eller vad tusan hon nu är. Om hon hade varit en riktig människa hade Sally gissat att flickan var sådär tio år. När Vendela närmade sig släppte Sallys paralysering. Skrikande sprang hon ner från sängen och bort mot dörren. Innan hon hann öppna den så ställde flickan sig framför dörren.
”Vart ska du? Jag vill att du ska stanna här med mig. Stanna här och lek med mig.”, sa Vendela. Sally försökte fösa bort henne med handen. Men flickan var alldeles för stark. Sally kunde inte rubba henne. ”Vad gör du nu då?”, sa Sally. Ledset men samtidigt lite nyfiket. ”Gillar inte du att leka?” Hon gick fram och tillbaka framför dörren. Efter en stund gick hon fram till mig. Hon la handen på Sallys arm. Flickan var lika kall som is. Lika hård också. ”Vem fan är du och vad gör du här?”, skrek hon till den lilla flickan. Som genast kröp ihop av rädsla precis som en mänsklig flicka skulle gjort. Men bara för ett ögonblick. Sen sträckte flickan på ryggen och sa: ”Jag heter Vendela Ylva Juliter. Dotter till Greger och Julia Juliter. Jag föddes år 1867 men fick aldrig uppleva min egen tioårsdag.” Juliter. Sally hette också Juliter. Kunde flickan vara släkt med henne själv.
”Du, Vendela. Är du typ min mormors mormors mor eller något. Var det därför du inte tyckte att jag borde bli rädd. ”Vendela sätter sig på golvet med benen i kors. ”Är du dum eller? Jag berättade nyss att jag dog på min tioårsdag. Hur skulle jag kunna vara din mormors mormors mor? Självklart är jag din farfars farfars farmors syster och ja, det var därför jag inte tyckte att du borde vara rädd. Man brukar inte vara rädd för sina släktingar. Jag har bevakat Evangelines ättlingar i nästan 140 år nu. Vissa har kunnat se mig. Men du är den första som inte sprungit iväg vid första anblicken av mig.” Sally satte sig ner bredvid flickan och laddade för att våga ställa frågan som hängde i luften. ”Vendela. Jag vet inte om det anses oartigt att fråga. Jag umgås inte så ofta med döda människor. Men i alla fall, hur dog du egentligen?” Vendela reste sig snabbt. Gick ett varv runt rummet med håret hängande för ansiktet som en gardin. När hon drog bort håret och började prata såg hon plötsligt gammal ut. Inte alls som den lekfulla lilla flickan som undrat varför Sally inte velat leka med henne. ”Min familj drabbades hårt av tuberkolosen.” Sally förstod att det var otrevligt med fler frågor och blev tyst. Men hon hade ändå en till fråga som hon var tvungen att ställa. ”Vendela, finns du på riktigt?” I samma stund som jag sa det började hon lösas upp och luftströmmen flög ut genom fönstret.
Sally är i skogen nu. Går vant de gamla spåren. Efter en stund hör hon en människa bakom sig. När hon vänder sig om ser hon Vendela här. ”Hej, släkting.”, säger hon och går av lite från spåren. Sally följer efter. Den här gången tänker hon inte låta flickan komma undan. Till slut stannar Vendela och vänder sig om. När hon vänder sig om ser hon helt annorlunda ut. Hon har blivit mycket mer kompakt och hennes ögon är svarta av hat. Snabbt är Sally fastbunden vid ett träd och har försetts med munkavel. ”Du ville inte leka med mig. Du ville inte ha mig där. Det ville ingen av de andra barnen heller. Men nu har de fått betala, precis som du ska få. Inte ens min egen systerson Helmer ville leka med mig. Jag lyckades aldrig döda honom men det är ju inte helt fel att äntligen efter 140 år få ge igen och döda hans ättling. Du, Sally Juliter. Ingen kommer ju ändå sakna dig förutom dina föräldrar. Du har ju inga vänner. Ingen vill leka med dig heller.”
Hon har nu efter en massa försök fått av sig munkaveln. Sally gråter och Vendela ser det och verkar njuta av det. ”Hur ska du döda mig, du är ju själv död?”, sa Sally. Vendela ler lömskt. ”Jag har inte sagt att jag är död.” ”Men det där om att du aldrig fick uppleva din tioårsdag och att din familj drabbades hårt av tuberkolosen.”
”Min familj drabbades hårt av tuberkolosen. Mina föräldrar dog. Min bror dog, och Evangeline dog. Den enda som inte dog var Helmut och jag fick inte uppleva min tioårsdag eftersom en man förde bort mig några dagar innan och gjorde mig till det jag är idag.” Frågan hänger i luften och Sally känner inget behov av att uttala den. Att försöka komma loss är inte heller något hon tänker försöka. Repen sitter alldeles för hårt. ”Jag är en vampyr Sally Juliter, ättling till Helmut. Jag är en vampyr om du vet vad det är.” Det visste jag allt för väl. Så kom det sig att mitt sista minne blev att en liten flicka kastade sig mot min hals. ”För Evangeline, den enda som någonsin ville leka med mig.” Sally känner det hårda bettet.
”Förlåt alla mina synder och gör livet på jorden bättre.”, Det blev hennes sista tanke.

Aldrig tittat ut

Jag älskar dig, det vet du.
Du älskar mig, det vet jag.
Ändå slungas så många hårda ord fram och tillbaka.
För tio år sen var jag skyddad i din famn.
Du strök mig över håret,
du kramade om mig.
Men problemen var enklare då,
allt var inte så komplicerat som nu.
Att växa upp är mitt dummaste beslut någonsin.
Jag borde ha stannat där i din famn och aldrig tittat ut.

Lilla Syster

Lilla syster,
Lockar som studsar mot min axel när jag lyfter dig till skyarna.
Ett leende som inte tvekar att lysa.
En gråtande tvååring i ballerinadräkt, mitt första minne av dig.
En tolvåring med långt hår och cool stil läsandes över min axel,
mitt senaste minne av dig.
Ett skrik mitt i natten,
kramp i mit hjärta.
Ett skratt här på kvällen,
hela jag lyser upp.
Du påverkar mig mer än du vet,
älskade syster.

En arm om min axel när jag känner mig ledsen.
Ett skratt likt mitt när världen målas i regnbågens färger.
En person som känt mig i hela mitt liv.
Den person som känner mig bäst i hela världen.
Den enda personen som aldrig kommer försvinna.
Ett internt skämt som ingen annan förstår.
En sång som ingen vill höra.
Ett liv skyddat mot faror