Vad?

Vad ska man göra när man inte vet vad man ska göra?
När kroppen känns så tung att man bara vill lämna den och flyga iväg.
När allt du vill ha är förändring, men du inte vågar.
Rädslan för att såra någon annan är det enda som är starkare än ångesten.
Det är det enda som gör att jag sitter här.

Novell - Ett Hatbrott

Ett hatbrott

Jag har alltid älskat min lillasyster. Hon har alltid betytt allt för mig. Därför är det inte så konstigt att jag blev så ledsen när hon dog.

Jag kan fortfarande komma ihåg hur hon såg ut, min lillasyster. Som liten, några dagar innan hon dog och självklart när hon låg blodig på marken.

Min lillasyster hade illrött lysande hår och stora gröna ögon. Hon hade en liten näsa och kinderna fulla med fräknar. Några månader innan hennes liv så plötsligt tog slut lyckades hon övertala mamma och pappa att få pierca sig i näsan och bara några dagar senare klippte hon av sig håret så det blev superkort. Min lillasyster, familjens lilla rebell. Hon älskade att leka med färger och stilar, man visste aldrig hur hon skulle se ut nästa gång man träffade henne. Men hon ville aldrig färga håret. Hon älskade det så mycket. Hon älskade allt och alla. Min lillasyster älskade livet.

Min lillasyster skrattade ofta. Hon sjöng och dansade. Hon ville alltid leka och aldrig någonsin gå och lägga sig. Det fanns alldeles för mycket att upptäcka.

Den dagen kommer jag aldrig glömma, den dagen hon dog.

Det var en helt vanlig lördag i början av november. Jag var på väg mot bussen efter en kväll hemma hos en kompis. Det hade blivit mörkt men den första snön som föll igår lyste upp staden rejält. Jag gick genom en mörk gränd. Butikerna hade stängt och låst så gatan var helt öde. Jag kunde inte låta bli att känna mig lite rädd. Men jag visste inte hur rätt jag skulle få.

När jag plötsligt hörde en äldre dam skrika började jag springa för att hjälpa henne. Det var halt och jag trillade många gånger under min raska framfart längs stan. Marken var kall och hård och jag kände smaken av grus i munnen.

Men jag kunde inte ge upp skriket hade varit öronbedövande och följt av flera andra människor som också skrek. När jag svängde runt ett hörn såg jag flera människor som stod och tittade på något och jag sprang fram.

En man i 40årsåldern vände sig om när jag kom springande.
”Jag hörde ett skrik.”, fick jag andfått fram.
”Jag hörde också det, det var hon som skrek.”, sa han och pekade på en äldre dam som satt borta på en bänk med en kille i min egen ålder bredvid.
”Är hon skadad?”
”Nej, bara chockad.”
”Varför det”
Han tittade åt sidan och jag följde hans blick. Jag skrek till. Där på marken låg det två flickor i tonåren. De var helt blodiga och deras huvuden var avslitna. Deras kläder var i slamsor och på marken framför har någon skrivit Jävla Flata med röd färg, blod insåg jag och kved till.

Jag tog några steg närmre och tänkte att detta måste vara det i särklass värsta jag sett. Men det blir värre, min vän. Mycket värre.

Skrämt böjde jag mig fram och det är då jag får syn på dem. De avslitna huvudena som låg bredvid. Det är min lillasyster. Min lillasyster ligger där med avslitet huvud och blodig kropp. Jag skrek ut högt och en kvinna i 35årsåldern rusade fram till mig. Knäna vek sig och hon fångade upp mig. Jag skrek högt. Jag kan inte komma ihåg vad jag skrek och jag har absolut ingen uppfattning om hur länge. När jag såg polis och ambulans komma kämpade jag mig loss. Jag la mig över min lillasyster och grät och skrek. Eftersom jag har min lillasysters blod över hela mig och skriker som en stucken gris tror ambulanssjukvårdarna först att det är jag som är skadad. Sen får de syn på huvudena och jag hör hur en av dem ger ifrån sig ett lätt kvidande. En annan springer fort fram till mig.
”Hej. Jag heter Marianne och är sjuksköterska. Hur mår du? Är du okej?”, säger hon
Eftersom jag inte svarar vänder hon sig om till någon av de andra.
Kvinnan som tröstade mig går fram och sätter sig också på huk bredvid mig.
”Jag tror hon känner henne. Först när hon kom hit så var hon ganska lugn. Det var när hon fick syn på huvudena som hon skrek till och föll ihop.”
”Jag förstår.”
Fyra poliser går mot oss. Två av dem följer med kvinnan bort till de andra. Ambulanssjukvårdaren börjar prata med mig igen.
”Känner du henne, vännen?”
Polisen undersöker flickan bredvid. Efter en stund kommer poliserna bort till mig. Kvinnan från ambulansen har då försökt prata med mig under en lång tid men jag bara gråter och skriker. Jag vägrar lämna henne. Jag ligger tvärsöver henne och försöker skydda min lilla lillasyster.
Den ena av poliserna kommer fram till mig.
”Hej på dig. Du jag förstår om du inte vill lämna henne men vi måste undersöka henne.”, säger hon. Jag ligger kvar.
Hon vänder sig mot den andra polisen.
”Vi måste nog lyfta bort henne. Även fast det är hemskt mot henne så måste vi ju spärra av området. ”

Jag skriker och sparkar när de lyfter. Jag har över huvud taget inte en tanke på att jag kan skada poliserna. Jag vill bara tillbaka till min lillasyster. De sätter mig en bit bort tillsammans med ambulanspersonalen och jag får en filt över mig. Jag gråter fortfarande men skriket dog ut. Det finns inte kraft i rösten längre. Jag lyckades i alla fall haspla ur mig att hon var min lillasyster och efter en stund är det allt jag säger.
”Vad heter du?”, frågar en av ambulanssjukvårdarna.
”Min lillasyster, min stackars lilla lillasyster.”
”Kan du ge oss ett nummer till någon vi kan ringa?”, frågar en annan.
”Min lillasyster. Min lillasyster. Min lillasyster!”
Vid det laget har poliserna fått fram min lillasysters plånbok och håller på att leta fram addressen till vår mamma. Jag hör hennes namn och drabbas av behovet att ha någon hos mig.
”Mamma! Mamma kom hit.”, snörvlar jag.
En av poliserna kommer då fram och kramar om mig. Vi sitter där länge.

”Det var dagen min lillasyster dog. Hon hette Mimmi och var 16 år. Där och då upptäckte jag bara min lillasyster men senare förstod jag att flickan bredvid henne var Paulina, min lillasysters flickvän. Paulina var 15 år. Det här var två unga flickor som dog p.g.a. deras kärlek till varandra. Därför har jag startat Mimmi och Paulinas stiftelse, för hjälp och beskydd till hbt-personer som utsatts för våld p.g.a. deras läggning. Därför vill jag att ni hjälper oss att hindra att det här händer andra. Jag heter Lilly Nilsson tack för att ni har lyssnat.”

När jag går ner från talarstolen börjar folk röra på sig. Det är exakt tre år sen den där dagen. Ungefär en gång i månaden reser jag runt i landet och håller förläsningar på universitet och dyklikt. Det är för henne, för Paulina. Men mest av allt för min lillasyster.

Lämna Mig Inte!

Kan du förstå den känslan,
Den känslan av att aldrig hitta hem

Kan du förstå den paniken,
Den paniken över att alltid sitta bredvid.

Att se människor försvinna, och bara vara tvungen att låta dem gå.
Att se dig i raseri över något jag inte vet jag gjort.

Att vara rädd för att falla, vara rädd för att bli ensam kvar.
Vara rädd för att du ska lämna mig, sittandes här.

Vara rädd för faror för att allt ska ramla sönder, vara rädd för att inte få kärlek om jag inte blir en klon. Vara rädd för att du ska lämna mig, sittandes här.

Kan du förstå den känslan? Att vara rädd för att bli lämnad? Vara rädd för att bli ensam kvar.

Kan du förstå den rädslan över att lämnas ensam kvar.

Hopp

Kan jag få lämna världen bakom mig.
Se på den med nya ögon.
Kan jag få vända ansiktet mot ljuset.
Eller är jag dömd till evigt mörker.

Trasdockan

Han tog hennes hand och började springa.
Som en trasdocka hängde hon efter.
Alltid efter.
Alltid som ett påhäng efter någon starkare.
Hon är alltid trasdockan.
Vad skulle hända om hon ville bli en människa?
Hon som alltid släpats efter.

Hat

Deras ögon är fyllda med hat.
De hatar mig!
Hur kan man hata någon man inte känner.
Deras dagar är eb ständig kamp,
att få mig skadad,
få mig dödad.
De vill förstöra mitt liv.
En känsla av hat väller upp innuti mig.
Hur kan de göra så här?

Tänk...

Tänk att få hålla din hand.
Känna värmen pulsera.
Tänk att få möta din blick.
En stund av ömsesidig kärlek.
Tänk att få se dig kolla in mig.
Känna mig vacker.
Tänk att få möta dina läppar.
Så nära mina.
Tänk att få känna din tunga.
Långsamt kittla min.
Tänk att få känna dina starka armar.
Omfamna mig mjukt.
Tänk att få bli älskad av dig.
För jag älskar dig.